R E S F E B E R

Idag är det dags: vi åker till Moçambique. Det ska bli helt underbart, fantastiskt och läskigt. Som fattig författare kan man få ångest för mindre. Jag menar: det är inte någon billig resa. Den blev möjlig tack vare förra årets stipendium från Fotokopieringsfonden. Och i förra veckan blev jag en av de lyckliga som fick stipendium från Författarfonden, så nu vet jag att 2013 inte behöver betyda skulder och jakt på frilansuppdrag och lönearbete. 2013 kan bli ett år med mycket skrivande, trots den här vansinniga resan nästan så långt bort man kan komma.
Det är tur att det finns möjligheter att få den här typen av ekonomiskt stöd, framförallt för oss författare som inte skriver storsäljande litteratur, men som ändå strävar på, fortsätter skriva och ständigt arbetar för att bli bättre. Det ger oss chansen att utvecklas och förhoppningsvis skriva bättre, viktigare, roligare böcker och kanske en dag få större delen av vår försörjning från författarskapet.

Moçambique är semester, men jag är så skrivsugen att jag håller på att spricka. Det är nog tack vare – eller på grund av – att den senaste veckan mest handlat om resan och att slutföra saker som måste slutföras, innan vi sticker. Men det kliar i fingrarna och jag är helt fri nu att fortsätta med vilket projekt jag vill på min lista. 
Två idéer hörde av sig direkt. Det är två av de projekt som ligger långt ner på listan, och jag har förberett ett nytt skrivblock för "Långväga berättelser" eller "The Freak". Och jag har förstås inte kunnat låta bli att börja arbeta med det. Det är helt enkelt så att hjärnan bara satt igång. Det är den lille killen som lyssnar på "monstrets" historia, eller snarare historier. Det är ramberättelsen. Sedan... nej, jag ska inte berätta mer nu.
Men så, igår natt, dök mitt allra sista projekt upp i huvudet: en vuxenhistoria som handlar om min pappa, min pappa i verkligheten och drömmen. Det är en prosalyrisk text jag jobbade med för många år sedan och som har blivit aktuell ign under hösten. Och nu funderar jag på hur den skulle kunna skrivas om i form av en bilderbok.

Jag tar med mig dessa arbeten. Jag tar med mig datorn, men mest för att lagra bilder i. Det kommer inte att bli något smattrande på tangenterna, det kommer att bli en del skrivande med papper och penna. Bara en sån sak...

Det är svårt det här med semester... Visst måste man få stänga av, ta det lugnt och bara njuta. Men om jag inte får skriva kan jag inte må riktigt bra. Och så ska man möta ett nytt land, en ny kontinent, en helt ny värld... och vad kommer det att betyda för mitt liv och mitt skrivande? Det är bara att öppna sig och ta in!

När är man klar?

Jag har troligen varit inne på det här tidigare: när är en text färdig? 

Och jag tror att det enkla svaret är att det är när man bestämmer att den är klar. Kan det vara så enkelt? Jo, det är det nog. Även om det är en sanning med modifikation, kanske.

Nå. Den här veckan har jag bearbetat en text på 12.000 tecken. Det ska bli en bilderbok på bortåt 40 sidor. Det är alltså inte så mycket text och därför är historien lätt att överblicka. Gör det saken lättare eller svårare? Ja, det kan jag inte svara på, men det blir ett annat sätt att förhålla sig till en sådan text än den på över 250.000 tecken som jag jobbade igenom för några veckor sedan.

I en kort text har i alla fall jag en tendens till att väga varje mening, varje ord, varje skiljetecken med guldvåg. I en text som dessutom främst kommer att läsas högt måste man tänka ännu mer på rytmen (vad det nu är...) och hur orden låter tillsammans.

Sedan får man försöka tänka på föräldern som ska läsa också. Att det inte är något som tar emot eller att det finns några stötande ord eller alltför många ord som måste förklaras.

I den här texten fanns ordet "skit" med tre eller fyra gånger. Det hade min redaktör reagerat på. Jag hade skrivit ordet för att ge karaktär åt en av de två figurerna i berättelsen: en tuff tjej. När jag gick igenom texten försökte jag se det utifrån, från den vuxne läsarens perspektiv också. Innan dess hade jag bara tänkt hur jag ville berätta historien och hur den skulle bli intressant för mottagaren. Det här mellanledet – som är nödvändigt för att barn över huvud taget ska få höra historien – hade jag inte alls brytt mig om. 

Det är lätt här att tänka på "Moral Majority" och att tvingas till att bli PK, det är lätt att vända taggarna utåt och skydda sin rätt att använda det språk man vill. Och det är en sund reaktion. Ni förstår precis vad jag menar: vad är tillåtet och inte tillåtet i barnkulturen.

Det är en reaktion. En annan reaktion är att man granskar sin berättelse och tittar vad det är man vill få fram, vilken känsla man vill förmedla och hur innehållet på bästa sätt kommer fram. Kanske de här orden står i vägen? Är det i språket man ska utmana på den här nivån? Är det inte i innehållet?

Min historia är väldigt självbiografisk. Den handlar om mina egna funderingar när jag var sex år och grävde ner döda råttor i den hårda jorden bakom syrenerna där hemma. Jag byggde också en flygplats som råttornas själar kunde använda när de skulle upp till himlen. Det är en finstämd historia om vänskap, feghet, mod och död.

När jag gick igenom texten insåg jag att det faktiskt var så att de där orden inte behövdes. De var inte bara onödiga utan de hotade att ställa sig i vägen för det som berättas. 

Det blev till slut lätta strykningar. Men sedan var det allt annat. Och då kommer jag tillbaka till grundfrågan: när är man klar? Och svaret: aldrig, eller när man bestämmer sig för att vara klar. 

En sanning, men med modifikation. En text, vill jag hävda, är aldrig klar efter en första genomskrivning. Det finns författare som säger att de bara sätter sig ner och skriver historien från början till slut. Jag tror att de ljuger. Och om de inte ljuger så berättar de inte hela sanningen. De berättar inte om alla de månader då historien skapas i deras hjärnor, hur de väger innehåll, upplägg och formuleringar; hur de brottas med karaktärernas egenskaper, minnen, motivation och inbördes relationer, innan de sätter sig ner vid tangentbordet eller skrivboken. 

Jag kluddar ner idéer i skrivboken, börjar kanske skriva på datorn för tidigt – längtar lite efter papper och penna igen – men sedan rullar det oftast på. Och jag är för det mesta nöjd med första versionen och jag håller mig nästan alltid till upplägget i den och gör inga större förändringar. Men massor med små. Jag stryker onödiga meningar, byter ut ord, vänder på repliker och petar i dialoger.

När det gäller "Råttornas själar" så gjorde jag säkert mer än hundra ändringar under veckan, och detta i en text som är på 10 A4 eller strax under 12.000 tecken. Sista genomgången blev det ungefär trettio ändringar.

För mig känns det som om varje ord är så mycket viktigare i en kort text än i en lång. I en ungdomsroman eller en vuxenbok kan man slänga och 

Men är texten klar? Ja, det vet jag inte. Kanske hör jag av redaktören idag. Kanske hon bestämmer att den är klar...

Och där tänkte jag sluta. Men...

sedan ska ju den eminenta illustratören Sara Gimbergsson ta tag i levandegörandet av min historia. Hon ska göra den till sin egen (och jag har faktiskt redan fått första skissen på en av huvudpersonerna...) och jag kommer säkert att kunna stryka ner i texten när bilderna börjar droppa in.

När förlaget skickar alltihop till tryck: då är texten klar. Kanske... 

Leverera

Det är mycket annat som drar nu igen. Saker jag måste ta ansvar för och andra saker jag tjänar pengar på. Ändå har jag lyckats komma igenom manuset till "En annan Charlie" igen och idag for det iväg genom rymden lite snett norrut, om jag tänker rätt. Ett förlag som läst en tidigare version och i princip gillat min berättelse men haft ganska grundläggande invändningar. Nå, nu är den genomarbetad igen; jag tror att det är fjärde eller femte omskrivningen. 

Som jag skrev i förra inlägget har jag till viss del arbetat med den i min iPhone. Det har varit ett bra hjälpmedel när jag inte haft tid att sitta vid datorn, men de sista kapitlen skrev jag ut och läste på papper. Det är inget som slår papper ändå.

Historien började som en kapitelbok för sex- till nioåringar ungefär. Den landade i en ungdomsbok och jag skulle tro att den – om den kommer ut – placeras i 12-15-årsgruppen. 

Killen det handlar om ska snart fylla 15 år i alla fall. Det är mycket tankar om sex, krångliga relationer och en komplicerad kärlekshistoria. Tror det finns en del insikter också, en del utveckling. Sånt får man förhoppningsvis på köpet, för jag har svårt för att skriva pedagogiskt och tror heller inte att man ska göra det. Det handlar om att fnula ut en riktigt bra historia, sedan får man se om någon kan lära sig något av att läsa den.

Ja, fast med faktaböckerna är det ju en annan femma.

Planen nu då? Hur går jag vidare? 

Jo, det finns ju en hel lista här på väggen: har ni inte sett den? Den ser ut så här:

Listan innehåller alla projekt jag håller på med. En del är nästan färdigt, eller i alla fall färdigt för en sista genomgång. Annat är påbörjad, skissat eller bara på idéstadiet.

Kom på att det är bra med en lista på väggen som man kan titta på när man tror att man saknar idéer. Andra, vet jag, skulle uppleva det som frustrerande och att en sån här lista skulle döda kreativiteten, men för mig känns det som om det funkar hur bra som helst. 

Kommer på nu att jag måste markera "En annan Charlie" på något sätt så att jag ser att den är på förlag för läsning. 

Innan vi åker till Mocambique i december är planen att jag ska ha fått iväg två manus till. Det låter jäkligt skrytigt, men det är två texter som nästan är klara, ja, den ena är faktiskt klar men där väntar jag på att illustratören (sonen) ska hinna med att göra några bilder. I det andra fallet handlar det om "Konsten att överleva i världsrymden" och den ska bearbetas en vända till. Sen får jag se vilket förlag som ska få chansen att läsa den...

Så lever man vidare, och det är som Mats Söderlund skrev i en kommentar på en av mina FB-uppdateringar idag: "Den som väntar på en refusering tar inte livet av sig."

Skriva om och om igen...

Under veckan i Andalusien koncentrerade jag mig ju helt på ETT manus. Det är ovanligt för mig, men det var nödvändigt eftersom det handlade om en genomarbetning av en historia med flera nya avsnitt och stora strykningar.

Jag ska snart ta tag i den igen, men den måste få vila några veckor. Sedan får jag se om de nya avsnitten passar in, om ändringarna ställt till med logiska kullerbyttor och om historien fortfarande hänger ihop.

Senaste veckan har annat krupit sig på igen. Förstås: vardagens vedermödor, lönearbete och konsultuppdrag. Men jag har ändå lyckats klämma in en ny genomgång av en annan berättelse – "En annan Charlie" – och kommit nästan halvvägs. Sent häromkvällen när jag satt uppe och läste kom jag fram till kapitel 22 och insåg att där börjar del två. Då kändes det lättare att lägga ifrån sig arbetet trots att jag visste att det skulle ta några dagar innan jag kunde återkomma till det. En naturlig punkt i manuset.

Nu har jag i och för sig hela manuset (cirka 240.000 tecken) i min iPhone och kan läsa vidare när jag har tid, i tunnelbanan till exempel. Det är ett sätt att inte tappa kontakten med historien.

Men under tiden som jag jobbat med "Charlie" har ekot av det andra manuset, det jag just lagt på vilohögen, börjat tränga sig på, med nya repliker och insikter, reflektioner och bilder. Hm. Det är bara att slita upp skrivblocket och anteckna. Det blir sånt som ska vägas in i nästa genomgång. 

Det är underbart när det händer. När personerna pockar på och liksom vill förklara sina handlingar och sina sätt att vara, sina bevekelsegrunder och mål. Det är bara att tacka och ta emot, och skriva ner. Det blir mer kött och blod i historien.

Att skriva någon annanstans – skrivresa

Sitter ute på "vårt" lilla torg utanför La Cultura i morgonsolen. Fåglarna och skällhundarna nere i dalen och katten Rosa är vakna. Resten av byn vilar fortfarande söndag.

Det är extremt rofyllt här. Det enda som stör är egentligen skönheten och dramatiken i det bergiga landskapet, solen och värmen man inte är van vid så här års.

Igår eftermiddag blev jag "klar" med omskrivningen av min berättelse om Ubbe – Konsten att överleva i världsrymden – och det var ett av målen med årets höstresa.

För tolfte året i rad har jag och Staffan – min Skrivflyt-vän – kommit iväg på skrivarresa. Det är första gången vi är utomlands och det har olika orsaker. Kommer till det senare.

De här resorna har med åren blivit alltmer professionellt inriktade, och trots att jag nu för tiden lägger ner alltmer tid på skrivandet i vardagen – snart nästan som en RIKTIG författare… – har jag ett stort behov av de här återkommande dagarna.

TIPS 1

Och det är mitt första tips idag: åk iväg med en vän och skriv! För oss är mycket inspirerande och vi gör det i slutet av september eller början av oktober varje år. Det blir som en start på det nya arbetsåret.

För mig räcker det med tanken på att vi snart ska iväg för att jag ska komma igång: jag går igenom mina pågående projekt med andra ögon och jag bestämmer vad jag ska fokusera på just det året.

Under resan får jag all tid jag önskar till mitt skrivande, men även tillgång till en partner att bolla tankar och idéer med och ställa frågor till. (Förutom att jag har en promenadkamrat och samtalspartner.)

Efter resan finns kraften kvar och den räcker långt in i de mörkaste månaderna.

Vi har alltid satsat på lågbudget och lånat någons sommarhus (tack alla!), lagat enkla måltider och inte ägnat oss åt några dyrare utsvävningar än möjligen ett restaurangbesök. Då har det även varit  ekonomiskt överkomligt för oss. 

Det här har fungerat i elva år, och det har också hänt att vi snott åt oss några dagar under andra årstider, med familjernas, chefernas och uppdragsgivarnas goda minne. 

Men så i år slog vi på stort, eller i alla fall större, och åkte hit till Cútar i Andalusien. Ni som följt mig vet att jag varit här tidigare – satt här och skrev en vecka i februari i år.

TIPS 2 
Det är mitt andra tips: åk till Spanien och skriv. Här på La Cultura betalar ni knappt två tusen kronor för en vecka i dubbelrum. En tusing var om ni är två, är ni tre blir det ännu billigare. Dessa priser gäller lågsäsong. Kolla prislista och annan info på La Culturas hemsida. 

Cútar!

Man kan flyga billigt till Malaga med Norwegian eller Ryan. Bussförbindelsen är också god. Annars kan man beställa hämtning på flygplatsen eller vid centralstationen.

Självhushållet fungerar utmärkt med ett fullt utrustat kök och Sebastians lilla butik i byn. Vill man ha goda ostar, färskt kött, delikatesser och sånt, kan man antingen köpa det när man väntar på bussen i Torre del Mar eller beställa i butiken så tar Sebastian hem det.
Vill man äta ute så finns det en enkel bar i byn och restauranger i grannbyarna Benamargosa och El Borge.

På La Cultura finns det WiFi, ett diskret, hängivet och ödmjukt värdpar som talar svenska, engelska och spanska. Rudy och Elén ställer alltid upp med hjälp, tips och råd. Båda är konstnärer och deltar bl.a. med driften av byns galleri. 

Dessutom finns lugn, ro och utrymme för skrivandet.

TIPS 3
Skrivflyt planerar en femdagarskurs här under april 2013, men om det ber jag att få återkomma. Men det är klart: är du redan intresserad får du gärna höra av dig till oss: bengterik(at)skrivflyt.se och staffan(at)skrivflyt.se

Har du idéer om att hålla en kurs i något spännande ämne kan du förlägga den till denna underbara plats i solen!

Lite mer om tiden och sånt

Jag vill inte vara sån, men det är nästan lite för varmt här… Mitt i dagen var det som under högsommaren där hemma, och nu frampå kvällen har vi fortfarande över tjugofem grader här inne i skuggan. Ja, jag jämför inte med den sommar vi just genomlidit, men det är som en normal sommar. Och det är betydligt varmare än normalt för årstiden här i Andalusien. Vilken tur.

Nu har jag haft lite siesta och även hunnit med att skriva lite. 

Jag fortsatte kampen med att komma in i och igång med "Konsten att överleva i världsrymden" och det har gått bra. Efter Staffans läsning har jag ändrat en hel del på historien. Egentligen har stora delar av förutsättningarna för dramatiken förändrats, eller förskjutits. Jag hade helt enkelt gjort det för lätt för mig och inte "klivit in i" antagonistens inre – hans bevekelsegrunder var rätt oklara. Man kunde lätt som läsare tänka: "Hur fan hade den där typen tänkt att det skulle bli?" Han verkade ologiskt ansvarslös.

Så det blev omskrivning. Och med omskrivningen följer ytterligare omskrivning. Märker nu att jag ungefär en fjärdedel in i historien börjar använda repliker, dialoger och tankar som ligger längre fram. Jag kommer alltså att få arbeta om hela manuset. Så är det.

Idag återkom jag även till tanken om tiden i historien, något jag berört här tidigare. Hur viktigt det är att låta tid gå i berättelsen. Exempelvis ska mannen i en scen gå in i huset och leta efter något medan pojken, huvudpersonen – den berättaren följer hela tiden – står aningen handfallen utanför och glor på en kanot. 

För att tiden ska gå kan jag låta honom tänka någonting. Kanske ge honom ett minne att brottas med en stund, eller beskriva exakt vad han gör under tiden som mannen letar. Visst kan jag också med en mening skriva att "han stod där och stirrade ända tills Steffe kom tillbaka". Men då är det viktigt att läsaren kan känna att det som händer "utanför bild" tar "realistiskt" lång tid.

Som vanligt är ingenting fel; det finns bara olika sätt att berätta, men dessa små "tomrum" är gyllene tillfällen att lägga in eftertanke och gestaltning av känslor. Man kan komma närmare personen som väntar, som står där medan det viktiga sker någon annanstans.

Under detta gloende på en gammal kanot kan hela historien faktiskt äga rum i pojkens inre, och läsaren skulle inte tänka på att det som verkligen hände – i något slags realtid – bara tog fem minuter, och blev tvåhundra sidor roman.

Jag tror att det handlar om att hitta de där lägena, de där fickorna i berättelsen, och använda dem väl. 

Nu fortsätter jag.

Arbetet

Då bär det av till Andalusien och allt har jag med mig. Till och med en gnagande förkylning: känner mig bakis varje morgon. Så är det. Tung i huvudet, men faktiskt lite bättre idag.

Som jag skrev igår har det varit en period med lång skrivtorka, och orsaken har absolut inte varit frånvaro av lust eller idéer. Jag har bara inte kunnat få tid och koncentration. Två viktiga förutsättningar för skrivande. 

Och precis när det kändes som jobbigast och jag var som mest skrivnödig fick jag under samma vecka besked om att två av mina manus från i våras är antagna och ska ges ut. Det var väldigt glädjande men på något sätt kändes det ändå konstigt: jag hade ju inte skrivit en mening på flera månader. 

Men, men: arbetet jag la ner under förra vintern och våren har börjat bära frukt och nu har jag tre böcker att se fram emot. 

Klar sedan tidigare var "Råttornas själar" som Sara Gimbergsson ska illustrera och Berghs ge ut nästa höst. Nu tillkom faktaboken "Skelett" som Jojo Falk ska göra bilderna till och Natur och Kultur ge ut våren 2014.

Och så "Kalkonerna kommer!" som jag skrev grunden till på väg hem från Bokmässan förra hösten. Sedan dess har jag och Anna på Hegas Förlag bollat texten fram och tillbaka. Den tredje versionen föll dem på läppen och om allt går som det ska kommer den ut nästa höst. 

Det är en lättläst ungdomsbok. Jag betraktar historien mer som en novell än en roman, var nu gränsen går där… 

Jag har börjat ta itu med "Konsten att överleva i världsrymden" igen. Den jobbade jag med innan sommaren, då skrivarvännen Staffan läst och kommit med en del viktiga synpunkter. Nu ska jag försöka komma in i den historien och slutföra den. 

Men också trilogin som handlar om Tore och har arbetstiteln "Grannungar". Usel titel. Tore hamnar ju faktiskt i Cútar, dit vi just nu är på väg. Så det finns säkert anledning att titta igenom den andra delen på ort och ställe. Kanske kommer det till några idéer. 

Dock är det så att jag som vanligt kommit igång med andra småprojekt också: det är liksom fullt ös från början i den här verkstan. Jag har svårt att koncentrera mig på ett och samma manus. En svaghet och ibland en styrka – för det innebär ju att jag lätt kan släppa en historia när jag kört fast och ge mig in i nästa. Tror att hjärnan ändå jobbar vidare med det som skaver. 

Detta växelbruk verkar passa mig.

Nu ska vi checka in.