Börjar jag få rutiner? Dag sex och sju

Fredag kväll och jag känner mig faktiskt lite ensam. Men rutinerna börjar sätta sig. Vattna framsidan, vattna trädgården, hämta in posten, kolla så att poolen är ren, gå och handla, fixa käk, ta en kopp kaffe. Och snart ska jag käka kvällsmat, lite tapas och en kopp te.
Både igår och idag har jag inlett morgnarna med att gå en sväng. Igår lite kortare och idag lite längre. Idag såg jag det här märkliga trädet: vad är det? Jag tror inte jag sett det förut, eller i varje fall inte lagt märke till det. Det ser ut som röda flaskborstar.

Arbetat har jag gjort väldigt flitigt, och snart har jag tagit mig igenom manuset en gång. Sedan ska jag skriva ut och då behöver jag papper. Det är inte lätt att få tag i här. Sebastian i affären kan fixa det mesta, men inte papper till en skrivare, så det får jag köpa i Malaga på måndag, när jag ska dit och möta frun som kommer flygande.
Så här har förresten min arbetsplats sett ut idag.

Inte det minsta synd om mig, men jag skulle föredra vindstilla, för när det blåser som det gör nu blir det så himla skräpigt i poolen, och då måste jag ut med hoven och rensa. Så här såg jag förresten ut när jag satt och jobbade förut. 

Det är knepigt det där med att hitta språket. Dels ska det vara trovärdigt en femtonårig kille – eftersom jag skriver i första person, dels ska det vara utvecklande, fyndigt och lätt att förstå. Men framförallt ska jag skriva mig bort från mig själv och in i Johnnys huvud. Gubbjäveln ska alltså bort.

Ikväll hängde det två surdegsbröd i en påse på dörren. Attans. Helen hade sagt till mig att det skulle komma på lördag, så jag missade betalningen. Två bröd på ett halvt kilo styck, går loss på 2.40 €. Lite billigare än i Aspudden, om man säger så. Får betala 5 € nästa vecka istället. Hoppas det går bra.

Imorgon bitti kommer fiskbilen. Den var här i tisdags också, men jag handlade ingenting för jag hade lyckats beställa hem nötkött av Sebastian i affärn, och dessutom bjöd Rudy på kyckling med indisk touch. Men fiskhandlaren är rolig. Fisk heter pescado på spanska. En gång i tiden kanske fiskhandlaren ropade ”Pescaaaaaaadooooo!” när han stannade, men idag låter han bara signalhornet ljuda några gånger och sen skriker han ”Aaaaaaaaaaa-o!” I fjol vill jag minnas att det lät ungefär så här: ”Aaaaaaaaaooooo!” Så jag antar att o:et helt försvunnit när jag kommer hit nästa gång. 
Rosa har varit lite osynlig idag. Men just nu ligger hon i trädgården och filosoferar. Hon ser lite irriterad ut i högra ögat, ja, det var antydningar igår också, så jag får hålla lite koll på henne. 
Nä, käk var det, sen tror jag att jag ska kolla på en film.
Här några bilder från morgonpromenaderna.

Himlen var häftig igår morse.

Många blommor finns det.

Älskar de där svarta stammarna.

Sorgligt. En död steglitsa.

De fantastiska färgfläckarna i sluttningarna. Vallmo.

Färska citroner. 

En hel dag i huset. Dag fem.

Och så blev jag ensam. Rudy och Helen kom iväg som de skulle i grisottan. Jag kom upp vid åtta efter en natt med dålig sömn. Men dagen blev kanon: den spanska allergimedicinen som den trevlige farmacepten sålde till mig igår har gjort underverk! Jag har inte nyst en enda gång idag och därför kunnat ägna i stort sett hela dagen till redigering.
Det går långsamt framåt, kapitel för kapitel, och jag tar det i omgångar: läser mening för mening, skriver in texten på nytt. Och när jag kommit igenom alla 55 kapitlen ska jag skriva ut hela manuset och läsa det på papper. Mycket jobb, men jag hoppas att det är värt det ...
Fast en förmiddagsfika i solen hann jag med.

Och så läste jag ut "Korparna" av Tomas Bannerhed. Det var inte många sidor kvar. En bra bok med ett fantastiskt språk. Smärtsam. 

Jag märkte att det blev dålig värme i duschen i morse och till slut insåg jag att gasen var slut. Men jag lyckades byta tub så nu är det frid och fröjd igen. 

Tanken var att jag skulle gå ner på baren ikväll och titta på fotboll, men nu sitter jag här och lyssnar på hockey istället. Trött är jag, för trött för ett barbesök. Det får bli imorgon istället.

Premiärbad blev det också. Det där soliga hörnet är inte dumt framåt sjutiden på kvällen. 

Här sitter Rosa och vaktar mina badbrallor. Men när jag började vattna i trädgården sprang hon iväg och gömde sig. 

Atjoo! Dag fyra

Pollenallergin hade jag verkligen tänkt lämna hemma. Det var planen, men idag kom den ikapp mig. Tror att det var vinden i natt och i morse som blåste runt all skit i luften. Snoret rinner (ja, nu vet jag att det kan bli upp till fyra liter på en dag när man är förkyld eller allergisk, lätt, säkert mer...) och näsan kittlar. Många nysattacker har det blivit idag.
Men också en skön morgonpromenad bort mot Benamargosa för att se på vallmon och vår vackra by på håll.

Det var en sval morgon och en mulen förmiddag, men jag satt ute och funderade på saker som gjorde mig livrädd när jag var liten. Vet inte varför jag gjorde det, men jag tror att jag börjar famla efter fler minnen att göra bilderböcker av. Och det i sin tur berodde nog på att jag fick ett mail från Nour el Refai. Jomen jag hade skrivit till henne (via en agent) för att berätta hur glad jag var att hon läser in "Råttornas själar", och hon svarade att hon "tycker mycket mycket om boken" och vill ha ett signerat exemplar. Därför tror jag att tankarna på förmiddagen kretsade mycket kring barndomen. 

Det finns några såna där scener och drömmar som sticker ut bland en massa annars rätt suddiga minnen. Som när jag drömde att mamma blivit utbytt mot en häxa som såg exakt ut som mamma, med skillnaden att hon var tandlös. Allt som fick liv i mörkret om natten och rädslan för djupa vatten. 

Jag antecknar, kluddar ner situationer och tankar utan inbördes ordning, och kanske en dag så hänger det ihop.

Rudy visade mig det tålmodiga hantverket att skala pinjenötter, och efter en stund började jag hitta fram till konsten att knäcka skalen så försiktigt att nötterna inte krossas. Där har jag att göra ett tag. 

Helen och Rudy ja: nu är de på väg att lägga sig där uppe. Taxin hämtar dem 03.45 för att ta dem till flyget i Malaga. Sen – svisch! – via Oslo, så är de snart i Kalifornien. Många är de saker vi sett över och gått igenom idag. Jag kommer att vara förvirrad de första dagarna... "hur sa de nu... vattna varannan dag, eller när det behövs... växtnäring? Bladlössen, ja! Spruta så inte myrorna blir för många. Rafael skulle fixa med vindruvorna, när var det? Torsdag? Och då ska jag ta bort alla textilier så att de inte skadas. Och hålla poolen ren. Ge Rosa mat och vatten. Och sopa av utanför. Kanske rycka lite ogräs. Och inga kycklingben eller kött i komposten! När kommer fiskbilen nästa gång? Torsdag? Hur var det nu med surdegsbrödet? Det levereras på lördag kväll? 2,40 €? Hänga på dörren?"

Allt kommer säkert att bli bra. Och jag vet ju att jag kan nå dem när som helst. Sån är världen idag. 

Och jag ska inte glömma bort att njuta av tillvaron och arbetsron. 

Bara den här allergin ger sig...

De första tre dagarna

Lördagen blev lång, men allt flöt som det skulle. Hade faktiskt inte kunnat vara bättre. Tunnelbana in till stan 03.16, flygbussen 03.45 till Arlanda och sedan enkel incheckning och egen rad på planet. Sov lite under resan och landade i tid i Malaga. 19 grader varmt. Sent bagage, men min väska kom först. Det har aldrig hänt tidigare. Tog pendeln in till stan och hann precis med bussen till Torre del Mar. Samtidigt som min buss kom in till stationen där, dök den lilla bussen som skulle gå till Benamargosa också upp. Vilket flyt. Kunde lämna väskan på bussen och gå och handla lite förnödenheter. Och när bussen stannade på första hållplatsen i Benamargosa gick jag fram och frågade chauffören om var Bar Andalucia låg. Han pekade runt hörnet och hjälpte mig ut med väskan. Jag hade hunnit med en halv cerveza när Rudy och Helen dök upp. Kärt återseende. Kramar. Paella.

Sedan åkte vi "hem" till Cútar och La Cultura, för en stunds vila. Ja, jag bestämde mig för att hänga med till El Borge och deras repetition inför söndagens fiesta-spelningar. 

Verdiales är en häftig, högljudd och energirik musikstil svår att beskriva. För ett otränat öra – mitt – är det svårt att skilja den ena låten från den andra, men jag älskar kraften, tempot och samspelet mellan ung och gammal, kvinnor och män. Vi avslutade kvällen i baren på kvarnen innan vi åkte hem, vägledda av en nästan full måne.

Rudy och Helen.

Jag sov i tio timmar, åt frukost och fick en hel del information om trädgårds- och poolskötsel. När Helen och Rudy åkte iväg på sina spelningar knoppade jag in. Två timmars siesta. 

Sedan kom jag igång ordentligt med skrivandet. Jobbar med att redigera ett ungdomsboksmanus och har väl idag lyckats komma ungefär en femtedel in i texten. För det är det jag pysslat med den här första riktiga arbetsdagen i Andalusien. Imorgon blir det mer info om huset, katten Rosa och sånt som jag behöver veta, för på onsdag morgon tidigt, tidigt, åker mina vänner till Kalifornien och jag blir ensam kvar. 

Jag trivs så bra i det här rummet, men jag kommer att flytta upp en våning och ha mitt arbete där i ateljén. Och så kommer jag så klart att sitta mycket ute och skriva. 

Idag har jag förresten också varit nere i Sebastians butik två gånger, och det känns i benen, kan jag säga, för det är ett berg man bestiger varje gång man går hem. Sedan hängde jag också med Rudy ner i dalen och plockade lite apelsiner. 

32 dagar i Andalusien – dag 0

Imorgon bitti klockan 3.10 ska jag dra min tunga väska (19 kg) till tunnelbanan. Ursäkta om jag stör er nattsömn, kära grannar. Tåget går 3.16 till T-Centralen. Då bör jag hinna första flygbussen till Arlanda som går 3.45. Den kommer fram till terminal 5 mer än en timme innan mitt plan lyfter mot Malaga.
Det känns aptidigt, men å andra sidan landar jag i Andalusien redan 10.25 och hinner kanske äta paella med Helen och Rudy på Bar Andalucia i  Benamargosa (en stad där Cervantes bodde under några år, och jobbade med skatteindrivning), innan de ska dra vidare hem en sväng och senare till El Borge. Lördagar är för dem verdiales, som är en variant av flamenco från Andalusien. Så här kan det låta och se ut. Jag var med till El Borge en lördag i fjol, och om jag orkar hänger jag kanske med igen, imorgon kväll, för det är verkligen häftigt.
Nå. Det ska ju funka med kommunikationerna från flygplatsen in till stan, från Malaga till Torre del Mar eller Velez-Malaga, och sedan vidare upp till Benamargosa, men den sista biten kan jag ta taxi.

Men vad ska jag till Spanien och göra nu igen? Vad är det som drar och lockar? Kan det vara det här:

Värme och tid att skriva? Ja, och att testa hur jag funkar när jag är alldeles ensam i ett annat land. (Jag får besök i några dagar, så det är inte alls synd om mig.) Den enda oron som finns är väl att skrivkrampen slår till, när jag har all tid i världen att ägna mig åt mina manus. 

Det som gjort det här möjligt är två saker: Det tvååriga stipendiet jag fick av Författarfonden, och att mina vänner i Cútar, Helen och Rudy, ska resa bort och behöver ha någon som vaktar huset. 

Under veckorna i Spanien kommer jag förhoppningsvis också att uppdatera min blogg då och då, så då kan du följa mig och se hur det går. 

En lus på resa

I påskas var vi på landet, jag och min fru. Vårt hus är så fint och solen var verkligen varm och frikostig, den gnagde på sjöisen och färgade våra ansikten. Fåglarna tjattrade och vi såg både gulmesar, talgoxar och en bofink. Dessutom en korp, en ormvråk och en massa kanadagäss och gräsänder. Svanarna hade också kommit. Det var ett härligt liv. Och vi fick också ett trevligt och på sätt och vis efterlängtat besök...

Ett bra tag innan påsk slutförde jag skrivandet av en ny faktabok, en faktabok som liksom den om fladdermöss kommer att inledas i vårt hus på Eldnäset. Det kanske kommer att visa sig så småningom att de båda böckerna har mer gemensamt än bara platsen jag valt som startpunkt.

För några år sedan upptäckte vi att det vår son klagat över en tid faktiskt var någon typ av insekter i huset. Det är klart att när jag också blev drabbad kom ärendet upp några steg i prioriteringslistan... förlåt Sebastian! Det var liksom små löss, kanske, eller loppor eller nåt och jag fångade några stycken, försökte fota dem och började söka på nätet.

Det jag snart insåg var att de inte var så mysiga, eller det hade jag ju märkt redan under natten, men det verkade inte bättre än att det var... vägglöss!

Vi blev ställda, kan man säga, aningen handlingsförlamade. Men dammsugaren kom fram och vi städade och fejade lite extra. Däremot skrev vi väl inte direkt om fyndet på Facebook eller hörde av oss till vänner och berättade att vårt hus blivit lite mer internationellt eller så. Vägglöss pratar man inte så mycket om. 

Däremot tog jag kontakt med Anticimex i Sundsvall och bokade in en tid senare under våren, då jag hade tid att komma upp, och så köpte vi nya täcken och kuddar i massor. 

Så jag åkte upp i början av juni, om jag minns rätt. Min vän, dvärgschnauzern Gordon, hade också tid att hänga med, och det var trevligt med sällskap. Väl uppe började jag slänga täcken och gamla kuddar, filtar och annan lump, och så tvättade jag maskin efter maskin med lakan, örngott och handdukar. Det mesta blev tvättat.

När den lille mannen från Anitcimex kom hade jag röjt undan, städat igen, och vänt upp våra sängbottnar till besiktning. Han kom in, vi småpratade litegrann innan han följde med mig upp på övervåningen där övergreppen skett. Han kikade runt, studerade noggrant veck och springor, pillade i överdrag och lister, och efter en minut sa han: "Ni har inga vägglöss."

Jag ska inte säga att det var en besvikelse, det vore lögn, men lite snopet kändes det allt. Han förklarade att om man har vägglöss så ser det ut som om nån har spottat snus under sängen. Det är svart av lusbajs. Under våra sängar var det rent. Ja, någorlunda. Inget lusbajs. 

Men... vi hade ju blivit bitna av en lus, av flera löss. Vad var det för gynnare då? Han förklarade att det fanns olika lusvarianter, vissa var specialiserade på vårt blod, andra på andra djurs blod, och det var då vi kom in på fladdermössen. Det skulle kunna vara någon typ av löss som levde och parasiterade på dem. Men nu var det ju inga fladdermöss i huset. De bor där bara mellan juni och augusti, ungefär som vi. Han sa att det utifrån mina bilder dock var helt omöjligt att avgöra vilken typ av insekt det handlade om. De är så lika, sa han, att man behöver granska dem i mikroskop för att kunna skilja dem åt. 

Och så skrev jag då den där faktaboken. Och som du förstår kom den att handla om löss och kommer också att heta just Löss. Orsaken till att jag valde det ämnet var inte riktigt det vanliga. Det var en person, en producent på SVT, eller snarare UR, som frågade mig i höstas om jag inte hade tänkt skriva någon faktabok om löss och jag bara skrattade och sa att det hade jag verkligen inte tänkt göra. Kände ingen som helst koppling till ämnet. Jag är rätt glömsk av mig. Men bara några veckor senare hade ämnet börjat ta sig in i mig. Jag tror att den första funderingen löd ungefär så här: "Loppor och löss, hm-um. Är det samma sak?" Och när jag börjat tänka sådär då är jag förlorad. Det blev ett manus, som ska bli en bok. Och eftersom mina faktaböcker är berättande så börjar den i sängen på Eldnäset med en lus som bitit mig, och den ska också sluta där, och då borde jag veta vad det är för lus.

Därför blev jag lite uppspelt nu i påsk när jag upptäckte en lite lus i sängen igen. 

Uppspelt kanske är att ta i. Och jag reagerade med reptilhjärnan och mosade varelsen.

Det ångrade jag. Så nästa dag, när jag fått ännu ett bett och hittat vandalen, tog jag rätt på henom, placerade henom i en glasburk och tog fram kameran. Det är den nya lusen du ser på bilden ovan.

Jag skrev till jourhavande biolog på Naturhistoriska museet i Stockholm och bifogade tre rätt bra bilder på Lusen. 

Men svar fick jag inte, så igår tog jag kontakt med en vägglusexpert som jag varit i kontakt med under skrivandet. Hon ville gärna se Lusen. Och vet ni? När jag skulle packa ner Lusen igår visade det sig att fanskapet fortfarande levde! Min expert tyckte att det var väldigt bra. Hoppas nu bara att Lusen överlever resan i kuvertet, från Stockholm till Lund!

Återkommer.

(Mer om hur jag skriver mina faktaböcker kommer senare under våren.)

PS: en vägglus är inte någon lus alls, utan en skinnbagge.

Gör om gör rätt...

Jag vet inte om det är femtonde gången jag börjar om på det här manuset. Borde vara ungefär det. Men det är klart att man inte skriver om det helt varje gång, utan vissa gånger handlar det mer om putsningar. Jag vet inte vad jag ska kalla det jag gör nu. "Hitta tonen" och få bort "gubbjäveln" ur texten. Ja, refusering igen och alla framsteg och positiva kickar den senaste tiden är inte värda någonting.
Okej, där överdrev jag lite. Klart att det är väldigt kul att det går bra för mina faktaböcker, men jag har ju de här ungdomsboksmanusen också, de som jag kämpat på med i många år. Det här faktiskt sedan 2006.
Och nu måste jag bara hitta Johnnys egen röst och hans egna ord. När jag skrev första versionen fanns hans döde morfar med som en mycket viktig person. Johnny citerade saker han sagt och gamla talesätt han svängt sig med, och så läste han gamla kioskdeckare och hämtade upp fraser där. Klart att det blev ett språk som ekade av en annan tid. Men nu trodde jag att jag kommit ifrån det, att jag fått bort damm och spindelväv ur orden.
Inte då. Ekon från en annan tid...
Jag börjar om från början, men eftersom berättelsen fått typ godkänt går jag genom den, kapitlel för kapitel, och ändrar texten i tre steg: först på skärmen där jag arbetar med två skrivytor i Scrivener: en där den gamla texten finns, och en där den nya växer fram. Sedan skriver jag ut och sätter mig mer bekvämt och granskar den nya texten med så kritiska ögon jag kan uppbåda.
Det sista steget blir när jag gått igenom hela manuset så här (det handlar om drygt 307.000 tecken), skrivit in ändringarna efter hand och skrivit ut rubbet till ett biffigt pappersmanus att återigen läsa igenom, kanske efter någon veckas vila.
Om det blir refusering då, kommer jag att ställa förläggaren i fråga mot väggen: peka ut de delar i texten som nu luktar gubbe?
Jäklar vad kaxig jag blev nu då, men det är bra: jag behöver en hel del jävlaranamma för att klara av det här.

Ja, nu ser det ut såhär igen. Ett gott tecken. Tror jag.