Titta och skriv

Hur kommer man då igång med en historia? Det är väl bra att ha en idé att utgå ifrån, men det viktigaste är nog, enligt mig, att skriva. Man kan skriva sig fram till en historia. 

Och vad man skriver spelar inte så stor roll: rätt som det är har man början till något. En scen kanske, ett möte, en dialog, en situation, och det man skrivit ger frågor om vad som hände innan och vad som ska hända sedan. 

Hur det jag skrivit och fått ut hittills kommit till, tror jag att jag har en ganska klar bild av. 

Boken som kom förra veckan, bilderboken "Vega i vågorna" (Opal, illustrerad av Sara Gimbergsson), är en väldigt enkel liten äventyrshistoria, och den började på stranden i Fuengirola, Andalusien, sommaren 2010. En pappa hade fullt sjå i badet med sina tre barn. De två stora var kanske tre och fem år, och så var det då lillan som guppade omkring i sin badring som hela tiden hade en tendens att flyta iväg med henne. Pappan vände sig om och drog tillbaka henne nära sig, sedan lekte han med de andra. Lillan flöt iväg och han fick vända sig om och dra tillbaka henne. 

Jag började tänka på vad som kunde hända om hon flöt iväg ut i havet med sin badring och sina armpuffar. Sjunka kunde hon ju inte göra, men vilka äventyr skulle hon råka ut för? 

Där satte det igång och i början av hösten hade jag ett färdigt manus som Sara fick läsa. Men det är en annan historia.

När det gäller "Kameleontpojken" var det lite mer komplicerat. Det började med att jag läste den absurda "Berättelser kring slentrianen" av Bertil Pettersson. 

Jag började skriva en liten historia om ett märkligt cirkussällskap i Petterssons anda. Huvudpersonen Joe hade som arbetsuppgifter att sortera sågspånet efter föreställningarna och att vika ihop girafferna. Det var väldigt roligt att skriva den historien. Jag fick många knäppa idéer, bl a om utbrytarkungen Garibaldo, en hönsjonglör och en laxslukare. Men det blev inte mycket mer än en ganska lång skrivövning. 

När jag sedan bestämde mig för att skriva en äventyrshistoria om en tjej på rymmen kom min Cirkus Farimo väl till pass. 

Så där kan man arbeta: man liksom bygger öar av händelser, platser och relationer som man kan luffa och tuffa fram mellan. Därför är det också bra att spara idéer och kasserat material från andra skriverier: allt kan bli element i en ny historia.

Och kontentan av det här är egentligen att det finns två väldigt viktiga saker att ägna sig åt. 1. Se sig omkring – historierna finns redan där och man hittar dem om man är mottaglig. 2. Skriv och skriv ännu mer – det går att skriva sig fram till en berättelse.