Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

fredag 11 maj 2012

Skapa tid


Vad är egentligen en berättelse? Ja, med den frågan brukar vi inleda kursen. Vad krävs för att det ska bli en historia? Det kanske jag återkommer till, men nu funderar jag vidare på hur man skapar utrymme för historien.

Jag återkommer till Murakamis "1Q84" – han är en mästare på att skapa "brist". Eller om man säger så här: han ställer frågor och väntar in i det längsta med att ge ett svar. Han skapar luckor som måste fyllas. Det är klart att man förstår att de båda huvudpersonerna, instängda i varsin berättelse (vartannat kapitel), kommer att träffas till slut. Jag utgår i varje fall ifrån det: än så länge har det inte hänt. Men jag vet och jag kan inte bärga mig förrän jag fått reda på HUR de möts och vad som händer då.

Det här sättet att behålla frågorna skapar förväntningar och på så sätt också ett utrymme, en tid som blir till berättelsens arena. För visst är det väl så: arenan är inte bara platsen utan också tiden i berättelsen? Tiden man har till förfogande, alltså tiden man skapar.

Nu kanske jag flummar iväg, men låt mig ta ett annat exempel utan att förstöra er läsning av "1Q84". Jag var på en kurs, eller snarare föreläsning, med rubriken "Att skriva för film", och lyssnade på Peter Arrhenius. Han visade bland annat inledningen av filmen "Tillbaka till framtiden". Marty, en gymnasiekille, häckar i den galne professorns hus. Scenen kryllar av planteringar, föremål och detaljer som för in tittaren i historien. Professorn är inte hemma, men han ringer och är mycket upphetsad. Han ber killen komma till en viss plats vid en viss tidpunkt: vid klocktornet i stan, klockan kvart i ett på natten. 

Helt klart förstår vi att professorn har något spännande experiment på gång och att vi, genom Marty, ska få följa med. Det här telefonsamtalet och överenskommelsen om mötet gör att berättelsen får ännu mer fart framåt: vi vet att de ska ses och att något är på gång, men innan det händer – när vi bär på den spänningen – kan vi luta oss tillbaka och få personer och relationer berättade för oss. Vi är trygga: något kommer att hända…

Det här gränsar till det som brukar kallas "time-lock", ett ord lånat från filmvärlden. Det klassiska är att huvudpersonen måste hinna med vissa saker innan bomben exploderar. Tittaren sitter som på nålar och följer hjältinnans eller hjältens kamp mot nya hinder och då och då, allt oftare, klipps bilder på bomben in; de digitala siffrorna tickar obönhörligt vidare ner mot 00.00.

Men det behöver inte vara en bomb som ska brisera. Det kan vara ett brev som är skickat, en examensdag som närmar sig, en match som håller på att ta slut eller ett plan på väg att störta. Någonstans i oss lurar den ursprungliga känslan av panik och vi delar den med personerna i filmen. Och är det bra och trovärdigt gestaltat – har man lärt känna och gillar personerna – har filmskaparen, eller för den skull författaren, oss i sitt grepp och kan komma undan med nästan vad som helst. Vi köper i stort sett vilken inkonsekvens som helst, ingenting är längre ologiskt, vi åker bara med. 

Detta ger författaren ett härligt utrymme till att fördjupa historien. När det är som mest spännande kan hen lägga in ett minnesfragment, en scen som kanske förklarar huvudpersonens handlande eller komplicerar relationen mellan de inblandade. 

Att ge läsaren/tittaren löftet om att något viktigt ska hända senare, hjälper till med att hålla intresset för berättelsen uppe. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar