Ord, variation

Ofta när jag skriver känner jag att ett av måle är att ha så många olika ord som möjligt i min text. När jag redan använt "gnissel" ett par gånger, så var det skönt häromdagen att komma på "gnek". Och det stämde också bättre med ljudet jag ville beskriva just där.

Utan att krångla till det vill jag variera språket så mycket som möjligt, göra det rikare. Men naturligtvis är läsbarheten det allra viktigaste, men sedan handlar det om att göra texten njutbar: det är konstverk vi skapar. 

Jag läser just nu med stort nöje och stor spänning andra boken i Haruki Murakamis "1Q84" – ett skönlitterärt storverk som i mycket liknar en thriller. Jag har läst det mesta av Murakami och när hans böcker började översättas till svenska för ett antal år sedan blev jag väldigt glad: dittills hade jag varit hänvisad till de engelska översättningarna och jag är ingen hejare på det språket. Och att läsa japansk litteratur på originalspråk… Njae. 

Tyvärr är språket i den här trilogin sämre än i de tidigare böckerna, och det tror jag inte man kan skylla på författaren. Det är nog snarare översättare och redaktör som får ta på sig den skulden. Men jag kan ha fel: kanske finns det en anledning till att språket inte är så varierat den här gången, att ordvalet känns valhänt ibland och att det faktiskt då och då känns som om helt fel ord används. Jag ska ta bara ett litet exempel:

"Det var fullt i cafeterian på rasten, men vid det bord med sex platser där Ushikawa satt hade ingen annan satt sig."

"Satt" och "satt". Här skulle jag omedelbart valt att skriva "slagit sig ner" en av gångerna. Kanske en petitess, men ändå. När det händer alltför många gånger blir jag och min författarblick störd. 

(Två meningar längre fram "satte" sig huvudpersonen ner vid det där bordet.)

Nu handlar det här om en fantastiskt bra historia och därför gör de här småsakerna inte så mycket, men när jag upplever det i andra berättelser, som inte har samma driv, samma vilja att rulla vidare, är det lätt att jag blir uttråkad. 

Naturligtvis finns det undantag. Det är klart: skrivande har inga regler, och det finns förstås historier, situationer och scener där det passar alldeles utmärkt med ett "fattigt" språk. Orsaken kan vara att man vill beskriva en "fattig" miljö eller en "enkel" person, eller att berättaren känner sig osäker. Då förstärker författaren gestaltningen inte bara genom VAD hen berättar utan också HUR. 

Sånt här och mycket annat kommer vi att prata om under kurserna i sommar. Kolla in på Skrivflyts hemsida.