Flummiga tankar

Det är ganska intressant att skriva en andra del i något man inte skrivit färdigt första delen av. För sanning att säga har jag en mycket vag bild av vad som ska hända där. Det är egentligen bara korta anteckningar och ett par kapitel.

Och nu håller jag på med en fortsättning. Det som händer i del två ger ekon tillbaka till det som måste ha hänt innan, det jag ska skriva sedan. Visst låter det flummigt?

Och hela tiden måste tankarna få flöda fritt, inte bromsa, bara låta historien växa. Bestämma mig för vad som ska strykas får jag göra senare. Ju större historien blir desto mer påverkar den det som redan hänt.

Tore har alltså kommit till ett annat land och där ska han träffa sin mamma som han inte sett på väldigt länge. Redan där visar det sig att han ljugit i första delen. Jag har fragment till en dialog med grannen Molly om det där. Tore berättar att hans mamma är arkeolog och att hon gräver fram en mycket gammal civilisation i ökensanden. Och när han säger det kanske det är så att han ljuger, eftersom hans mamma faktiskt bor i Spanien, som jag har hittat på nu. Ja, han ljuger uppenbarligen.

Vad bra. För det säger en del om hans situation. Det ger ytterligare stoff till min berättelse. En liten kille som bor ensam med sin pappa och ljuger om den frånvarande mamman. Där har jag chans att även leka med den lögnen. Han kanske är dålig på att ljuga så att Molly genomskådar honom? Där har jag en del att tänka på.

Och eftersom det nu är så att mamma är i Spanien och vill att han ska komma dit, då måste mamma höra av sig till honom i första delen. Hur reagerar pappa på det? Vem betalar resan? Vad tar han med sig? Hur tänker han sig att det ska bli?

Och så kommer jag fram till den där viktiga frågan som allt det här handlar om: vad vill Tore? Vad har han för mål, för drömmar och längtan? Vilka är hans hinder? Vad är konflikten i historien, helt enkelt. Och hur ska han kunna övervinna hindren? För det måste han väl göra? Annars blir det en tragedi, och det vill jag inte.

En sak vet jag om det jag skriver: det ska inte sluta olyckligt. Märk väl att jag inte skriver att det ska sluta lyckligt. Stämningsläget i det jag skrivit är lågt. Det blir som en bas att utgå ifrån, en grundton. Det är inte tjosan hejsan och ballonger till barnen i den här storyn.