Språkförbistring

Hur bär man sig åt när man skriver dialog mellan personer som talar olika språk?

I en barnbok kanske man helt kan bortse från språken och låta dialogen löpa på som vanligt, trots att det inte är logiskt. Men om det handlar om kommunikation så är språkförbistringen viktig. Kanske.

Ett annat alternativ är förstås att beskriva situationen och hur de trevar sig fram med enstaka ord, gester och kroppsspråk. Men det blir rätt dålig litteratur i längden.

Ett tredje alternativ är att börja med knaggel och sedan växla mellan direkt och indirekt anföring. Ska försöka improvisera ett exempel:

Marina stannar mitt i trappan vid en röd port som ser ut att vara från Medeltiden.

"Mi casa", säger hon och pekar på dörren.

"Okej", säger Tore.

Det är här hon bor. Marina ler och klappar med handen på väggen.

"Pared", säger hon.

"Vägg", säger Tore.

"Vägg?"

Marina provar det flera gånger. Det låter bra till slut. Sedan pekar hon på gatan, upp mot taket, fönstren, himlen. Allt får nya namn, nya ord.

"Cielo?", säger Tore och pekar rakt upp i den mörka natten. Marina nickar.

Det är mulet, men de bestämmer att de ska titta på stjärnorna en annan kväll. En kväll utan moln.

"Nublado", säger Marina.

"Moln", säger Tore och sedan säger han god natt och hejdå och vi ses innan han börjar gå hemåt. "Hem", tänker han, "casa". Och när han rundar kyrkan tänker han på pappa.

Ni kanske har bra exempel ur egna eller andras texter. Det skulle vara kul att ta del av hur andra löst detta.