Vad händer i texten?

Vad händer egentligen med texten när man går igenom den om och om igen? Blir den bättre, eller finns det en risk att man liksom målar sönder den? När jag gick på folkhögskola och skulle bli konstnär sa en lärare till mig att man måste måla sönder ett antal dukar först innan man hittar fram till känslan av hur bilden ska se ut när den är klar, att kunna stanna där och låta den vara. Kan samma sak gälla en text? Finns det en risk att man överarbetar den?

När det gäller "Zodiak" som jag arbetar med den här veckan, så handlar det nu säkert om minst den tionde genomgången. Manuset är refuserat av tre förlag och en senare version ligger nu och väntar på att refuseras av det första förlaget igen. En vän har läst igenom det och kommit med viktiga och kreativa ändringsförslag, som jag genomfört. Och, som jag skrev igår, har en tilltänkt illustratör också läst, gillat, men också ställt några frågor som initierade de här två senaste genomgångarna.

Men vad har då hänt med texten längs vägen? Jo, jag har kanske blivit lite mindre mystisk och dunkel i mina beskrivningar av personerna. Det är en balansgång. Jag vill inte vara för tydlig utan snarare öppna för tolkningar av vilka de här märkliga figurerna är.

Jag byter ut ord. Försöker hitta rätt valörer i språket. Stryker onödiga meningar: ofta säger man samma sak två gånger, den ena gången beskriver man ett skeende och den andra gången gestaltar man den genom handling. Onödigt. Man måste lämna utrymme för läsarens egen fantasi och inre bilder.

Ett exempel: de två hjältarna befinner sig i ett soprum som jag redan börjat beskriva ur Zodiaks synvinkel – jag berättar i presens och tredje person. De har en kort dialog, och sedan fortsätter Zodiak att se sig om:

"Zodiak fortsätter se sig om. Det finns inga råttor i alla fall, inga han kan se. Han flyttar en kaffebryggare och en trasig stol, och längst bort i hörnet hänger det en röd låda. På framsidan finns det en bild på olika batterier. Locket går bara att öppna så pass att Zodiak får in ena handen."

Den första meningen behövs inte. Den beskriver bara det vi sedan förstår att han gör: ser sig om. Det är bättre att berätta vad han ser än ATT han ser.

Det är lite som jag varit inne på förut att man stryker det som var nödvändigt för att skriva texten, men inte behövs för att man ska kunna läsa den.

Ibland behöver tiden gå mellan situationer. Så var det i det här stycket. Det är precis när de tagit sig upp från kloakerna till soprummet:

"Med gemensamma krafter får de till slut upp locket så pass att det blir en glipa de kan tränga sig igenom.

Det första Zodiak ser när han ställer ifrån sig lyktan på golvet är att någon har parkerat en skinnsoffa halvvägs ut genom dörren. Det är öppet. Vägen är fri. De skulle slippa gå genom kloakerna igen. Han tar ett djupt andetag och luften i det ukna soprummet påminner honom om en sommarmorgon på landet.

Zofia hasar ner och landar i soffan. När Zodiak är på väg att sjunka ner bredvid henne knuffar hon till honom."

De kursiverade meningarna la jag till under förra omarbetningen, för jag tyckte att det måste gå lite tid från det att de tagit sig upp och till att Zofia hamnar i soffan. Där finns plats för reflektioner samtidigt som läsaren hinner med att följa dem över golvet och fram till soffan. En handling jag valt att inte nämna.

För att beskriva en annan person i texten har jag givit honom lite sällskap: en hund och hundens namn kan för den vetgirige läsaren leda till ytterligare tolkningsmöjligheter. Jäkligt djupt där… Möjligen skjuter man över målet med sånt finlir, men jag vill tro att den omsorg man lägger ner i en text ändå betalar sig, även om läsaren inte ser alla lager och kan ta till sig av undertexten: den finns där ändå. Men man måste akta sig, särskilt när man skriver för barn, att göra den här typen av finlir viktigt för förståelsen av själva innehållet, själva berättelsen. Det får bli just finlir, utsmyckning som fördjupar historien en aning.

Nu tror jag att jag ska ta itu med infoga mina nya ändringar i texten. Så får det bli, denna soliga eftermiddag i april.