Om det självbiografiska

Jag är med i Breakfast Book Club och det leder till att jag ofta läser böcker någon annan valt åt mig och som jag knappast kommit att läsa annars. Det är spännande och nästan alltid positivt. Just nu har precis börjat läsa "Känslan av ett slut" av Julian Barnes och redan på andra sidan hittar jag ett citat som passar in på mina egna funderingar just nu:

"Men det är ändå i skolan som allt började, så för en kort stund måste jag återvända till några händelser som har hunnit växa ut till anekdoter, till några lätt suddiga minnen som tiden har förvrängt till skarpa bilder. Om jag inte längre kan vara säker på vad som verkligen hände, kan jag åtminstone vara trogen de intryck som dessa händelser lämnade efter sig. Mer än så kan jag inte göra."

Det manus jag koncentrerat mig på den här veckan, "Kalkoner", bygger till största delen på en så kallad verklig händelse. Det var något jag upplevde under en kväll 1972 eller möjligen 1973. Men under tiden som jag skrivit om den – första gången det hände var för mer än tio år sedan – har händelsen förändrats och idag vet jag inte riktigt vad som är sant och vad jag hittat på senare. Det värsta är att den ende jag skulle kunna fråga är död, så egentligen är det bara min egen bild av händelsen som existerar och därför får ses som sann.

(Man kan också säga som Torgny Lindgren i "Minnen": "Jag minns ingenting.")

Det jag ännu bär med mig som en verklig sanning är ändå det viktigaste: hur jag kände. Sedan är det kanske så att detaljerna förvanskats till en anekdot, men det gör mindre för historien jag försöker skriva.

Den här anekdoten är, som Barnes också skriver, knivskarp på ett sätt som andra minnen aldrig är. Det är en lösryckt situation ur mitt liv som lämpar sig väldigt bra att bygga ett manus på. Men det smärtar mig en aning att jag faktiskt inte längre kan minnas hur det var i verkligheten. Och ju mer jag bearbetar texten, ju mer svävar jag bort från det som hände. Texten blir min nya verklighet.

Är det verkligen klokt att utgå från händelser ur ens eget liv och skriva om dem till något nytt, något annorlunda, till lögner? Tja, om man tänker krasst så är det kanske bättre att sno andras historier och göra dem till sina än att förvanska sitt eget liv. Eller vad säger ni?