Vankelmod och borttappad skrivbok...

Jag brukar säga att det är bra att ha flera projekt igång samtidigt, men just idag känner jag av nackdelen: jag vet inte riktigt vad jag ska ta itu med. Tore pockar på lite, men det gör också en gammal historia om Gabriel, killen som plötsligt får en efterhängsen ängel på halsen. 

Jag väntar så smått besked från två förlag. Det ena läser mitt (hopplösa) barnboksmanus om Zodiak, och det andra läser den lättlästa ungdomshistorien Kalkonerna. 

Förra veckan var jag helt inne i det nya faktamanuset och det har gått väldigt bra. Så bra att jag faktiskt skickade över texten till förlaget i torsdags. De läser. 

Det gick alltså väldigt fort den här gången. Men jag måste också betona att manuset inte alls är klart. Förstås. Det ska in mer roliga fakta och därför var jag på Etnografiska museet i förra veckan. Det gav verkligen nya intryck och jag kommer att kontakta en intendent där för att få svar på några frågor.

Och alldeles nyss bokade jag möte med en intendent på ett annat museum, men det blir inte förrän den 19:e juni.

Och texten har jag redan skickat iväg, som sagt. Därför känns det lite tomt.

Det är tomt på ett helt annat sätt också för i fredags försvann min skrivbok. Det var en Moleskin som nästan var fullskriven. Eftersom jag skulle träffa vännerna i Breakfast Book Club på morgonen och delta i Bokbytardagen under eftermiddagen, var väskan så tung att jag valde att lämna datorn hemma. Tänkte: "Idag ska jag skriva för hand." Och skrev för hand gjorde jag. Ett slags början på den absurda historien jag berättade om i förra inlägget.

Nu är allt borta. Och jag fattar inte hur det gick till. Visst: jag lämnade väskan obevakad en stund, när jag (och en massa andra fina författare) blev intervjuad av Läsambassadören Johan Unenge och när jag rotade runt bland bytböckerna, men varför skulle någon sno min skrivbok istället för plånboken? Iofs är en författares plånbok sällan särskilt intressant… 

Jag måste ha lagt ifrån mig den på soffan vid infodisken, där jag satt och skrev när kollegan Maja-Maria kom och skulle äta lunch med mig. 

Ändå rotar jag vidare här hemma och tror på något sätt att jag ska hitta den. 

Håll tummarna!

PS: igår träffade jag förresten mamman till en sexåring som har haft praktisk användning av min bok Fakirer! Han läser den när han ska gå till doktorn. Ja, han tar faktiskt med sig den till doktorn! Mamman får läsa några kapitel i väntrummet innan pojken ska ta en spruta. Att få höra sånt värmer hjärtat! Boken funkar!