Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

onsdag 13 maj 2015

Skriv- läs- och solning. Den varma tolfte dagen.

Uppmuntrad av Kristina på Natur och Kultur skickade jag den här hälsningen till Susanna Alakoski på Instagram inför bokbytardagen. Den går av stapeln 16:e maj och då ska vi åka till Malaga. Tror inte att de har sånt för sig här, så därför hoppas jag på att få byta till mig "April i Anhörigsverige".

Idag har jag kanske börjat hitta på en ny historia med grund i mina egna minnen. Får se vart det bär hän, om det bär över huvud taget. Just nu är det förstås så luddigt och otydligt att jag inte ens törs tänka på att säga mer. Tanken är dock att det ska bli en bilderbokstext.
Jag har också skrivit ut hela romanmanuset till "En annan Charlie" och nu ligger 166 sidor här framför mig för ännu en genomgång. Om jag från och med måndag tar cirka 16 sidor om dagen så borde det bli lagom för att orka uppehålla koncentration och fokus. Jag ska läsa den som huvudpersonen Johnny skulle läsa den, och jag ska byta ut ord och formuleringar i samråd med honom.

"Jag försöker hejda undergångstankarna, de som säger att det är över, att den här berättelsen aldrig kommer att bli klar." Så skriver Negar Naseh i "Under all denna vinter", och citatet finns att läsa i den avslutande delen av boken, den som är en arbetsdagbok hon skrev när hon arbetade med romanen. Ja, så där kan det kännas. Men för mig känns ändå berättelsen klar, det är bara det att den liksom inte duger åt dem som den måste duga åt: förläggarna...
Läste just ut Marguerite Duras långa essä "Att skriva" och hon säger: "Skriva. Jag kan inte. Ingen kan. Det måste sägas: vi kan inte. Och ändå skriver vi." Och i slutet: "Att skriva är att försöka få reda på vad man skulle skriva om man skrev – och det vet man bara efteråt – innan är det den farligaste fråga man kan ställa sig. Men det är också den vanligaste."
Uppmuntrande, eller hur? Jo, men det är väl så att om man inte skriver så får man aldrig reda på vad det skulle ha blivit om man skrev. Men i det hon säger ligger den där ständiga skörheten, tvivlet inför själva handlingen – att skriva.
Och så tog jag tag i nästa bok i högen. Enrique Vila-Matas "Bartleby & CO". Hade ingen aning om vad den handlar om, köpte den mer på chans, eller på tips av Rasmus på eminenta Aspuddens bokhandel. Jag ville läsa en spansk författare, och så blev det denna bok som handlar om "nej-författare", om författare i litteraturhistorien som kanske skrivit en bok och sedan inte fått till nåt mer, eller sådana som setts som stora litterära talanger men aldrig nånsin lyckats få ihop en roman. Den känns bra. Det är fotnoter utan text, så att säga. Ja, kolla in den så fattar du. Kul grepp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar