Två olika dagar. 26 och 27.

Tiden här börjar lida mot sitt slut. Det känns vemodigt, men mest ändå ganska skönt: ja, jag längtar hem. Framför allt längtar jag efter min fru. Det här med ensamhet en längre tid är kanske inte min grej, men det har varit väldigt bra att prova på det. Och det finns ingenting att klaga på, inte när jag hör hur maj har varit där hemma.

En kväll i varma hörnet vid poolen.

Igår fortsatte jag med faktaboken, gjorde en struktur över hur nästa bok ska se ut, och det handlar om en större faktabok som inte ska ingå i serien hos Natur och Kultur, men jag kommer att rikta mig till samma målgrupp, alltså barn i åldern 6–9 år. 

Jag plockade också fram ett gammalt projekt – en trilogi – kollade igenom det jag har fått ihop och började skriva om det första kapitlet. Jag la in en kraftfull plantering i början, en dramatisk händelse som ska komma senare i historien. Undrar om jag kan gå iland med det?

Idag har jag fortsatt med den stora faktaboken, skrivit en inledning och börjat arbeta lite med olika kapitel, och det känns fint. 

I övrigt har jag engagerat mig vidare i ett program till Bokmässan och idag gick det i lås: jag fick tag i en person som vill vara med och diskutera hur det är att skriva en faktabok mer eller mindre på uppdrag och tillsammans med en beställare. Det handlar om "Två författare, två museer, två faktaböcker" och tanken är att jag ska leda samtalet med de båda. Mer om det en annan dag.

Igår i eftermiddagsvärmen – det var en het dag – gav jag mig av på vandring. Jag kände att det behövdes lite mer pengar i kassan och närmaste bankomat finns i Benamargosa. Bussen dit tar 20 minuter och slingrar sig fram längs bergssidorna, men jag visste att det var mycket närmare att gå nere i dalen, längs en torr flodfåra. Så jag packade väskan med vatten och kamera och gav mig av, ner, ner, ner.

Högt där uppe är Cútar. Tio minuter ner kändes i benen...

Kollade med en vän som varit här förut hur lång tid det skulle ta. En halvtimme sa han, men han hade sjungit hela vägen så jag tog den uppgiften med en nypa salt. 

Tänkte att det i alla fall var skönt att det gick en buss tillbaka, även om jag skulle behöva vänta en stund. 

Benamargosa!

Efter en timme var jag framme i stan. Och under vägen dit tänkte jag då och då på "Paris, Texas"... Jag vet inte varför.

Det blev en cerveza att svalka sig med. Cigarillerna är inte mina...

Bira först, ja visst, sedan hämtade jag ut pengar i bankomaten, handlade lite i affären och sökte käk. Ingen mat serverades innan klockan åtta. Och bussen skulle gå sådär tjugo i. Käkade en banan och gick och satte mig på ett fick för att vänta på bussen.

En intressant iakttagelse (kanske) var att det kryllade av engelsmän i Benamargosa. 

Efter en dryg timme dök bussen upp. Men inte fan skulle den köra till Cútar heller. Alltså det där bussbolaget ligger inte så himla bra till hos mig i alla fall. 

Aningen gramse tog jag min packning och gick hem. Det tog en timme åt det hållet också, men sista kilometern – som i stort sett går rakt upp – höll på att knäcka mig. Det var skönt med dusch och dopp i poolen när jag kom hem, ska jag säga. 

Ett kärt återseende. Bara backen kvar...

Idag har jag alltså bara suttit och jobbat, efter en stökig natt: kli på benen och knasiga drömmar. Nu ska jag gå iväg med sopor och skräp till återvinningen. Plastbubblan var full när jag kom hit och den är fortfarande inte tömd, men jag är en jäkel på att klämma in mer.

Resten av kvällen ska jag sitta här och stryka ner ett manus. Det är på 46.000 tecken nu och ska ner till 40.000 innan jag kan skicka in det till ett förlag.